Thirteen days

En äldre man och kvinna är inne på banken, när en rånare plötsligt rusar in genom dörren och beordrar att alla kunder ska lägga sig på golvet med händerna på ryggen. Alla gör som han säger, utom gubben i det äldre paret.
Han står kvar och stirrar stint på rånaren, visar klart och tydligt att han minsann inte kommer att lägga sig ner på golvet bara sådär. Rånaren skriker: "Lägg dig på golvet, gubbjävel! Hör du dåligt?!" Gubben svarar klart och tydligt: "Nej, det tänker jag inte göra." varpå hans fru rycker honom i rockärmen och viskar: "Gunnar! Lägg dig ner som oss andra, så går det här bra!" Gunnar svarar: "Aldrig! Jag är specialagent! Och det blir inget rackarns rån här idag!"
Han fortsätter stirra stint på rånaren, som börjar flacka med blicken och springer ut igen, lika fort som han kom.
Alla i lokalen reser sig och drar lättnadens suck. Gubbens fru: "Gunnar, du är inte specialagent, utan senildement! Det var det doktorn sa, senildement, inte specialagent!"




Den här lilla roligheten har jag haft på hjärnan hela dagen, eftersom jag känner mig ytterst senildement själv idag.
Dagen började med att jag försov mig 40 minuter/glömde att det var arbetsdag och tänkte "Åh, lördag, skönt att sova ut!" istället, sedan glömde jag både matlådan och tampongerna hemma, fick sminka mig på tuben pga den glömskeförorsakade förseningen, sedan satt jag i receptionen här på jobbet över lunchen och när jag skulle gå därifrån för att ta min egen lunchrast, så kunde jag knappt få på mig jackan innan jag skulle gå ut.
Stora problem med vardagslivet idag m a o!

Vad är det som händer, termiter i hjärnbarken, ellarr?!

(I övrigt en bra låt från början av P!nks karriär, inte bara en bra inläggsrubrik.. ;) )

I bloggosfären diskuteras tydligen denna lilla flickas 'karriär' som modell i bl a franska Vogue rätt flitigt just nu, sen som jag är hittade jag diskussionerna först idag, skämmes på mig!

Jag tycker det här är helt sjukt, att man som opinions- och idealskapare får igenom såna här förslag och trycker ut såna här bilder på en liten flicka till allmän beskådan.
Mina tankar associeras direkt till alla little miss pageant-flickor runt om i världen(främst USA), som sminkas som vuxna kvinnor, sjunger, dansar och uppträder och sedan fotograferas till alla pedofilers förtjusning! Usch, bara! You make me sick, franska Vogue, hör ni det?! USCHABUSCHAFYFANBLÄ!



 





Hon är för i helvetes jävlar bara TIO ÅR gammal, låt henne vara ett oskyldigt och oförstört barn några år till!
18-årsgräns på modellyrket tycker jag borde införas snarast. 

Att bli inkastad/inföst/invigd/whatever in i den pressande, granskande, hetsande och utseendefixerade branschen där modeller arbetar vid lägre ålder än 18 år är inte hälsosamt för någon! Det är inget annat än förödande att börja modella innan man är färdigväxt och iallafall någorlunda säker på vem man är och vad man vill med sitt liv. Att istället bli tillsagd dagarna i ända hur man ska se ut för att få jobb och bli omtyckt är ju inte direkt ett bra sätt att bygga självförtroende och självrespekt, eller för den delen en grund att bygga sin självbild på.

Avslutar inlägget med denna smakfulla bild, där bildtexten lyder: "Vilken makeup är passande vid vilken ålder?" Något redaktörerna borde ha tänkt på innan de valde att använda ett barn som modell! GODFUCKINGDAMNIT!

Mitt jobb går ut på att svara i telefon, ta emot mail med beställningar och felanmälan samt att lägga ärenden i enlighet med dessa för kunder inom företagets 6 affärsområden och det är ganska itnressant många gånger. En sak som jag märkt på sistone är att människan verkligen är ett flockdjur.
Detta är ju inte direkt breaking news för någon som inte levt under en sten de senaste hundratusen åren, men ändock:
Det är otroligt hur många människor som kan tänka samma sak samtidigt!
Vi har vissa perioder under dagen då det ringer oavbrutet i 20-40 minuter och sedan är det lugnt i kanske 2 timmar och sedan kommer en ny våg igen.

Inte klokt, när man tänker på att vi 4 som arbetar med detta finns tillgängliga från 7:30 till 18:00 måndag till fredag!

Denna vecka fyller väldigt många personer omrking mig år, så jag tror nog vi alla vet vad era föräldrar gjorde där mellan jul och nyår..! Mhi-mhi-mhi-mhi-mhimhi-mhii.. ;p

Måndag: Charlotte, som jag pluggade kurser med i Övik, grymt trevlig och smart tjej!

Tisdag: Danny på Triada och Kasper från Köpenhamn; Grattis boys!

Onsdag: Fina Belsam på Tele2 :)

Torsdag: Min Täbyvän Mike, iallafall enligt fejan, men han själv säger att det inte är hans riktiga födelsedag.

Idag, fredag: Eva-Mari som flyttade hit från Sandviken för 2-3 år sen och Evelina som jag jobbade tillsammans med på mitt första riktgia jobb här i stan. Grattis tjejer!

Söndag: John på vår avd, som hjälper mig och är snäll, än fast jag är sur och svär när det jävlas..



Hurra och stort grattis till alla er som fyllt och fyller år denna vecka!




Ikväll är det fördelsedagsfest hos Eva-Mari och imorrn är det fest hos Anna-Carolina och på söndag blir det brunch/fika med Miranda och feijna Leijna från Norrkan.

Fullt upp med mina lovely ladies heela helgen lång, just the way i like it! ^__^

Igår började jag dagen med att bli helt intrasslad i min sjal, så jag inte såg någonting, tappade min iphone i marken (denna gång med skärmen uppåt(win!) och sedan blev jag nästan överkörd av en buss på övergångsstället! Skön start på dagen, får jag säga..

Sedan var det business as usual på jobbet: många samtal, snicksnack, gnäll och pikar från kollegan och en hel del skratt. 
Vid 16-tiden fick jag ett lite mindre roligt privat samtal mitt i allt. Ett samtal som fick mig att tänka till litegrann när det gäller konsekvenserna av mina handlingar, både för mig själv och andra personer. Något jag definitivt borde göra oftare, men som jag tyvärr misslyckas med lika ofta. Att det ska vara så otroligt svårt att tänka efter före, jag förstår det inte!

Träffade upp Mike och Eva-Mari på Retro efter jobbet, blev en mysig stund med snack, vin och mat.
Tog ett samtal med personen som jag sårat, efter att jag lämnat mina vänner. Det var rätt känslomässigt, men jag tror vi är OK nu. Avslutade kvällen med en vaniljlatte på mitt favoritfik BelMondo innan jag åkte hem och spelade Wordfeud tills jag somnade.

Hittade gårdagens Metro Mode när jag var på toa nyss, undrar vem av mina eminenta kollegor som suttit där och läst den i godan ro..? Kul att se att det är fler än jag som läser modebilagan, hursomhelst.

Det märkliga med det hela, sett ur mitt ibland ytterst stereotypa perspektiv, är att detta hände dagen efter att nästan hela vår ekonomiavdelning(som är en av få kvinnodominerade avdelningar på företaget) åkt till Island..

Det finns, i min åsikt, inget mer förödande för ens självkänsla än att någon gör en osäker och får en att tvivla. Logiskt, såklart, men det är något som jag har tänkt på mycket på sistone.

Det finns personer i min absoluta omgivning som kan göra mig otroligt osäker på mig själv och min förmåga, främst på jobbet som tur är, vilket är jättejobbigt, eftersom det också får mig att ställa en massa kontrollfrågor om allt och inget, och i sin tur får mig att verka väldigt korkad och det är det absolut värsta jag vet!
Snacka om ond spiral!

Omformulerat kan man säga att det finns ingen som verkar så korkad som någon som är osäker på sin sak.
Personen kan vara hur kompetent eller intelligent som helst, men osäkerheten(som kan vara orsakad av egentligen vad som helst: desinformation, spydiga eller nedsättande kommentarer, dagsform etc) gör att personen i fråga verkar helt tappad bakom en vagn och således inte kommer att vinna varken trovärdighet eller mandat för sin sak.
Det kommer också att leda till en ökad osäkerhet och än mindre mandat i andras ögon.

Ain't that a bitch?

Hur gör man egentligen för att komma ur såna här onda cirklar?
Jag tycker det är svårt, enda sättet att komma ur det när det drabbar en i ett arbetssammanhang är att med kompetens överbevisa den som konstant sänker en. För att kunna göra det krävs att man kan distansera sig till "sänkaren" och sedan ta hjälp av någon som faktiskt tror på ens förmåga.